Alla har vi nog dendär speciella personen som vi brukar slänga en extra blick åt. Kanske är det någon du har känt sedan du var liten, kanske är det en för dig främling, någon du brukar se någon enstaka gång då och då. Men personen existerar fortfarande för oss alla.

 Just nu är jag singel. För inte alls så länge sedan, faktiskt ända tills rätt nyligen, hade jag den där speciella personen. Och jag var hans speciella. Han var min person i nästan två år, och så var (eller är) det också från hans sida. Men vi var aldrig tillsammans under dehär åren. Något fyllestrul hit och dit. Men aldrig riktigt tillsammans.

 För bara några dagar sedan kom jag på att vi ligger på helt olika nivåer. Jag påstår inte att jag toppar högre, men inte heller att han gör. Men att vi har växt ifrån varran, tja, det rår det inga tvivel om. När jag berättade det för honom blev han arg och sa upp kontakten på sätt och vis.

 Nu i efterhand vet jag att jag inte har varit kär i honom på väldigt länge, och det finns en lättnad inom mig när jag nu äntligen har vågat erkänna det för mig själv.

 Jag har inte funnit dendär speciella riktigt ännu, men jag hoppas på snart.