Träffade dig för första gången den 1/11 -15. Vi har alltså kännt varran i 2 månader och 7 dagar. Det känns som om vi har varit ihop sedan det ögonblicket, vi har liksom delat vardagen och jag vet redan ganska mycket om dig. Det går inte en timme utan att jag tänker på dig. Jag är så otroligt kär, och det vet du. Jag älskar din närhet, att få kyssa dig och bara ligga i din famn. Jag älskar allt med dig. Jag älskar dig. Men så typisk mig, du vet. Jag är alltid sån här - överkänslig och överjävlig. Jag försökte vifta bort dig i början, intalade mig att du är inget för mig. Nu är jag fast, och för varje dag växer min klump av rädsla. Så snälla söta du, såra mig inte.